Helsingfors: Nationalbalettens prestigefulla Döden i Venedig får beröm av premiärpubliken

John Neumeiers koreografi Döden i Venedig är baserad på en novell av Thomas Mann och hade Helsingforspremiär vid Nationalbaletten i fredags. Mycket arbete hade lagts ned på iscensättningen av dramat och resultatet blev lyckat. De tio scenerna spelas huvudsakligen i Venedig och dess berömda strand Lido.

Balettchefen Javier Torres berättar om John Neumeiers karriär och presenterar honom för oss i salongen. Neumeier har med stor framgång verkat som konstnärlig ledare och chefskoreograf för Hamburgbaletten sedan 1973 fram till i höst. Hans rörelsespråk baserar sig på det traditionella i baletten men ett modernt dramatiskt närmande kännetecknar hans verk. Så också starkt denna gång. Utstuderad mimik hos dansarna blev en viktig del i dramat, speciellt hos huvudpersonen, koreografen Gustav von Aschenbach.

Rollfiguren, Koreografen Aschenbach är känd som en mästare på formell symmetri och struktur och arbetar på en ny balett med motiv om den tyske monarken Fredrik den Store. Han drömmer om att få till stånd ett mästerverk och de tilltänkta händelserna utspelas i hans syn. Det blir dock kris och han överger sitt arbete. Det blir istället en resa till Venedig som så småningom drabbas av ödesdigra koleran.

Jag samtalar med Jarmo Rastas – tidigare solistdansare och repetitör vid Nationalbaletten. Nu verksam igen sedan tre veckor med att ge morgonklass åt dansarna.

Allra först tar vi upp den underbara pianistens, Heini Kärkkäinens uppträdande. Som Rastas konstaterar, tittar man stundom till hennes ”dans” vid flygeln – placerad i vänster hörn på scenen nära publiken, när hon starkt lever sig in i musiken av J.S. Bach och Richard Wagner. Musiken spelas delvis från band men Heini Kärkkäinen står för en stor del. Man njuter stort av detta intensiva och underbara artisteri.

Rastas säger att Neumeiers närvaro i repetitionerna två veckor före premiären har varit avgörande. Mycket detaljerat har rollerna kunnat bearbetas och nyanseras. Rastas har observerat hur intensivt dansarna jobbat med att utveckla sina roller, även i korridorer på operahuset och nämner att han har sparat på deras energi i morgonklassen.

Nationalbalettens stjärndansare Michal Krčmář är på höjdpunkten av sin karriär och i detta verk som Aschenbach visar han tydligt detta. Han har ett utstuderat mimspel som övertygar, allt är nyanserat. Då Michal Krčmář intar scenen är intensiteten i honom fullständig.

Scenen i hotellets lobby i Venedig visar societeten och dansare i eleganta dräkter. Händelserna fyller scenen till rampen. Koreografen Aschenbach får beundrande blickar, börjar känna sig obekväm och lämnar stället. Ute på stranden i Lido möter han unge Tadzio (Atte Kilpinen). Denne pojke tänder hans fantasi och resten av dramat handlar till stor del om denna relation.

Rollen som Aschenbach kräver av dansaren en innerlig inlevelse som syns i ansiktet och i hela gestalten och han lyckas verkligen att binda publiken, att tro på gestalten och hans längtan efter ungdom, all tvivel, även att forska i sin egen sexualitet.

Atte Kilpinen samspelar med ungdomlig fräschhet och lever in sig i rollen som pojke – ofta mycket konkret med en boll och bollspel med kompisarna – och nyfiken på den äldre mannens uppförande. Kilpinen och Krčmářs dans knyts ihop i mästerliga rörelser och ställningar, Neumeier är en mästare att skapa dem. Detta gäller genom hela verket.

Ljuvliga solisten Rebecca King-Piitulainen gjorde en mycket effektiv roll allra först som Aschenbachs assistent, med starka och sparsamma vändningar i klackarna och diskreta avslöjande miner. Som koreografens mor och också som Tadzios mor levererade hon dans av högsta tekniska kvalitet, med grace.

Vi har njutit av att se hur Violetta Keller och Jun Xia uppträder: de är som levande skulpturer i Aschenbachs fantasier, de är klädda i enkla svarta åtsittande dräkter som också några andra fantasipersoner i verket.

Samspelet mellan dansarna och deras teknik är klanderfritt och allt löper perfekt i krävande vackra lyft och konstellationer av kropparnas positioner. Jun Xia är en ypperlig partner åt sin ballerina, något som märks även när man ser på honom i andra uppgifter.

Werneri Voitila gör prestigsfullt sina uppträdanden, dansare i Ungdomsgruppen från 2023. Som ung Aschenbach och är redan mer erfaren i solistroller är David Rathbun som Tadzios vän. Clark Eselgroth och Martin Nudo lyser i flera solistroller. De är Vandrarna, Gondoljärerna, dansande par, Dionysos – och Gitarristerna i ett fullsprakat scen typ orgier på stranden. En uppiggande scen, samt det lysande minspel i vilket Eselgroth och Nudo som Frisörer betjänar och förvandlar Koreografens look till en yngre modell.

I början ses dansaren Sergej Popov iklädd endast en längre blå kavaj – han skulle föreställa kungen Fredrik den Store i Aschenbachs fantasi. Han är fantasipersonen som så många andra, och dyker med lyftiga steg på scenen då Koreografen försöker jobba med sitt verk. Aschenbach lyckas dock inte och uppger allt till slut.

Döden närmar sig och folket som dansar iklädda masker i hotellobbyn drabbas av epidemin. Aschenback ses tillsammans med Tadzio som han umgått med på stranden, springa glatt hand i hand full av glädje och tilltro till lyckan. Han faller sedan ned. Likkistorna saknas, det är vita lakan som Likbärarna sakta drar längs golvytan på scenen.

Alla medverkande dansare gjorde bra ifrån sig. Fyra gästande repetitörer medverkade: Lloyd Riggins, Niurka Moredo, Ivan Urban och Sonja Tinnes. I eget hus deltog i iscensättningen repetitörerna Francis Guardia, Eun-Ji Ha och Iskra Stoyanova. Och förstås John Neumeier själv som fick ta del av de stående ovationerna då ridån gått ner efter en fin föreställning. Han verkade glad och såg till att solisterna fick sin del av glädjeyran.

Det blev en bra känsla att ha upplevt detta, tyckte Jarmo Rastas och jag kunde dela åsikten.

Anita Jokela
Helsingfors
Döden i Venedig
Nationalbaletten, Helsingfors
Spelas 1 nov – 23 nov 2024

Thomas Manns (1875–1955) berömda novell om författaren Aschenbach och hans intresse för den unge Tadzio i det koleradrabbade Venedig väckte uppmärksamhet genast när den utkom 1912. I John Neumeiers verk ses författaren som en koreograf engagerad i sitt arbete, som i Venedig möter en hemlig del av sig själv och upptäcker den rena kärleken inom sig. Verket uruppfördes 2003 vid baletten i Hamburg till musik av Bach och Wagner som dels spelas på piano på scenen, dels är inspelad.