Pina Bausch – en scenkonstens förnyare

– har lämnat oss

Någon frågade varför verket fått den titeln. Pina Bausch, tunn och späd, såg ut som om hon varit vaken i tre dygn, svarade med en röst som hade krävt full uppmärksamhet och koncentration även om rummet varit alldeles tyst: - Ja, vad tror du själv?

Pina Bausch och en cigarett – så såg man henne ofta. Fotograf Gert Weigelt.

Jag tänkte för länge, någon annan hann föra samtalet vidare. Jag framförde inte vad jag trodde.

Föreställningarna blev det närmaste jag kommit uppenbarelser. En sorts levande resonemang om människans lott. Drastiska bilder av en ständig kamp mot en ensamhet som individen själv oftast är upphov till. Empati och humor i doser som gjorde allvaret större. Jag såg alla föreställningar jag lyckades få biljetter till. Framför mig i en kö stod Lena Olin. Nyfikna flockades till det viktigaste gästspelet på decennier.

Våren 1990 (hösten dessförinnan hade Berlinmuren fallit) fick jag åter chansen att se några av Pina Bauschs verk. Det första var då nya ”Palermo, Palermo”. Bakom ridån i Wuppertals vackra operahus stod en tegelstensmur, hög som hela scenöppningen. Efter en stund började muren röra sig. Med ett förfärligt brak föll den rakt bakåt på scenen, och blev det golv som föreställningen sedan spelades på. Åskådarnas reaktioner blev omedelbara och starka. Man skrattade, applåderade, hurrade och busvisslade. Senare kom jag att se smällen från den vältande muren som en bild för föreställningarnas inverkan på individen (mig).  

De verk jag såg bestod av serier av noggrant sammanfogade teatrala scener, med långa talade sekvenser. Dansen var (utom i ”Våroffer”) snarare rörelsekont. Känslan för musik var raffinerad. Där fick jag för första gången höra underhållningsmusik från Weimarrepublikens tid. Oskolade tenorer framförde idylliska sånger som ”Frühling und Sonnenschein” (Vår och solsken) och tangon ”Gnädige Frau, Sie sind ja so schön, daß ich mich nicht trau, Sie anzusehen” (ung. = Nådiga fru, Ni är ju så skön, att jag knappast törs betrakta Er). Kontrasterna till vad som utspelades på scenen slet ofta åskådaren åt olika håll samtidigt. Där uppstod en alldeles särskild dynamik. Ofta, men inte i varje verk, fanns det anledning till skratt, olika sorts skratt.

Pina Bausch trimmade till perfektion sin förmåga att ställa frågor till sina artister. Ofta gick svaren rätt in i föreställningarna. – Vad är kärlek? – Kärleken kommer och går. Just nu går den. Eller: -Tre ord om Ditt hemland? En vacker fransyska svarar: - Bardot, bidet, Pigalle.

Många frågor kan man själv fundera på. I litteraturen om Pina Bausch och den tyska dansteatern finns många nedskrivna. – Hur gör man änglar av djävlar?

Det var alldeles för länge sedan jag såg något av Pina Bauschs verk. Enligt pedagogens maning ”viktig information skall vara muntlig, skriftlig och återkommande” skulle jag ha behövt se hennes verk oftare. Jag skulle t. ex. ha behövt utveckla den känslighet och uppmärksamhet hennes verk uppfordrade till – så att man förmår ta i akt tillfällen som kommer krypande som en snigel och försvinner som en blixt.

I brist på annat kan kanske den som finner världen mer än lovligt absurd göra en egen liten samling av målande uttryck och talande händelser som skulle passa in i denna form av Bauschmetodens syn på tillvaron. I skyltfönstret på ett antikvariat stod en liten skylt: ”Den vinner, som har flest böcker när det är slut.”  Eller: ”Kunnskap är mackt.”

E

n

biografi

Tillbaka i Tyskland 1962 dansade hon med Kurt Jooss Folkwang Ballett och blev även Jooss assistent. 1972 blev hon konstnärlig ledare för Tanztheater Wuppertal Pina Bausch. en ombildning av baletten vid operan i Wuppertal, en industristad i Ruhrområdet.

Hennes nyskapande dansteaterstil blev snart uppmärksammad och hennes rika produktion, som har gjort segertåg över hela världen, har inspirerat andra koreografer och förtjust såväl kritikerna som en stor publik. Hennes Tanztheater gästade Cirkus i Stockholm 1984 och Dansens hus 1998. Hon samarbetade även med filmskaparna Fellini (E la nave va – Och skeppet går, 1983) och Almodovar (Hable con ella – Tala med henne, 2002).

Hennes sista verk premiärvisades – ännu utan titel – i Wuppertal så sent som den 12 juni, då hon själv stod på scenen och tog emot applåderna tillsammans med sina dansare.

Pina Bausch belönades med Goethepriset i Frankfurt am Main 2008.

Pina Bausch avled i cancer den 30 juni 2009, hon blev 68 år. Hon efterlämnar sonen Rolf Borzik. Hennes man – även han med namnet Rolf Borzik – avled 1980.

Ensemblen samlad i Pinas sista verk i Wuppertal 2009. Fotograf Gert Weigelt

Pina Bausch, verkförteckning