Lena Andrén: Performance goes underground!

Men väl nere i ’underjorden’ inser jag att det inte endast handlar om spänningen i att söka sig in i ett gömt rum. När jag vandrar genom det fysiska rummet stimulerar det ett utforskande av ett inre rum. Ett fiktivt rum som jag själv skapar.

Symphony of a Missing Room. Foto Weld

Jag rör mig genom smala gångar ut i enorma salar i ett skimrande sagolikt rum där röster skapar en känsla av närvaro och mystik. Men samtidigt som jag är i full färd med att skapa mitt fiktiva rum är jag också medveten om att jag är iakttagen av museets övriga besökare vilket ger en ytterligare kvalité åt upplevelsen.

När jag tränger in i en okänd underjordisk värld och inte är säker på vart jag är på väg men trots detta känner mig helt trygg blir jag delaktig i det fysiska rummet på ett sätt som inte skulle ha varit möjligt om jag utforskat det på egen hand. Så är det i Nr 4 av Melo (11/11, Dansens Hus) som kan beskrivas som en iscensatt vandring genom Dansens Hus dolda rum. Vi följer en knappt läsbar skrift över bakgårdar till ett källarrum (Lilla Scen) inredd med mjuka mattor, lampor och böcker (märkligt nog får jag en bok av en av mina favoritförfattare).

Därefter vandrar vi in i det stora huset med hjälp av de mest minimala instruktioner (ibland är jag inte helt säker på att jag går rätt) vilket skänker spänning och en känsla av frihet. Melo har funnit en bra balans mellan stimulans och tystnad vilket gör att vandringen blir en vilsam kontemplativ upplevelse som avslutas med mingel och möjlighet att utbyta erfarenheter.

Nr 4. Foto Melo

Föreställningen visas för en mindre publik och detta tillsammans med den varma dunkla lokalen och de mjuka sittplatserna skapar en behaglig intim stämning som får mig att slappna så mycket att jag nästan blir behagligt sömnig. Dunklet är så djupt att det precis går att urskilja kropparna som rör sig.

Även om ljudet av rörelsen bekräftar dansarnas närvaro förblir upplevelsen så diffus att en drömlik känsla uppstår. Tyvärr blir lokalen så småningom helt ljus och performancen går in i mer konventionella banor, men denna första del var så spännande att jag hoppas att den utvecklas vidare.

We Insist. LFoto Christine Schanaoui

Trots att utrymmet under Sankt Eriksbron skulle kunna vara ingången till ett modernt helvete är det nu hemvist för fyra ’tomtenissar’. Deras vita stickade luvor och tröjor står i bjärt kontrast till platsen grå grisighet och yllets renhet känns som ett försök att besvärja misären. Märkligt oberörda av stanken och smutsen utför ’nissarna’ en intrikat dansritual inför ett bjärt upplyst tomtealtare med trinda, skäggiga jultomtar.

När jag åter befinner mig uppe på St. Eriksbron känns vinterrusket riktigt mysigt i jämförelse med det jag nu vet döljer sig under mina fötter.